Mats Wilander om livet som tennispensionär

Mats Wilander

Mats Wilander, världsetta i tennis 1988-1999. Foto: All Over Press

När Mats Wilander fyller femtio nästa år får han motsvarande 8 000 svenska kronor i månaden i pension. För tennislegendaren innebär det åtminstone en sak: fortsatt jobb. – Jag spelar lika mycket tennis nu som när jag var aktiv, säger han.

Hur många gånger har man inte hört någon säga att som pensionär, ja, då ska det äntligen bli mer tid för tennis?

Därför undrar man ibland vad tennisspelare som pensionerar sig längtar efter. Mindre tennis?
 Det kan man fråga sig – eller ännu hellre kan man ju fråga Mats Wilander.
 I augusti fyller han 50 år och han har varit så kallad tennispensionär i arton år.

Han skrattar lite: 
– Tro mig, det är ett väldigt bra pensionärsliv jag lever. 
Han gör en kort konstpaus och fortsätter:

– Ärligt talat känns det egentligen fel att säga tennispensionär. Jag jobbar mycket och spelar i princip lika mycket tennis nu som när jag var aktiv spelare. Men jag är naturligtvis inte lika duktig som jag en gång var. Den stora skillnaden är att jag tränar för min egen skull numera, inte för att bli bättre på det sätt som jag gjorde förr, utan för att jag verkligen, verkligen tycker om att spela tennis.

Elitidrott blir ofta en projektion av ett så kallat vanligt liv. Elitidrottaren gör det som även vi andra gör i våra yrken – men på ett sätt som drar allting till sin spets.

De sätter mål, de förbereder sig, de presterar. Ofta dessutom inför stor publik. En tennisboll som är utanför eller innanför baslinjen skiljer succé från fiasko. En tappad puck i OS skapar en nations syndabock. En missad straff i ett VM-kval blir det bestående minnet av en lång fotbollskarriär.

Och hela tiden verkar de med en vetskap om att vi som inte jobbar i rampljuset bedömer, kritiserar och tycker om allt de gör och lika mycket om det de inte gör.

När elitidrottarna lägger av är det inte ovanligt att den stora tomheten uppstår. Jaha, är det slut nu? Ska jag ha sovmorgon resten av livet?

I Wilanders fall 32 år ung.

– Jag tror det är viktigt att behålla utmaningar, säger han, som aktiv var min utmaning att bli bättre och att vinna turneringar och klättra på rankinglistor. I dag, som före detta tennisspelare, är min utmaning paradoxalt nog fortfarande tennis.

Han funderar en stund och konstaterar sedan:

– Tennisen har gett mig hela mitt liv. Och då menar jag inte bara framgångar på planen, resor och sådant. Det var även genom tennisen jag mötte min fru Sonya som jag sedan fått fyra barn med. Jag vill betala tillbaka nu, eller hur man ska uttrycka det. Min stora utmaning är att försöka ge tennisen en bredare bredd och en högre topp. Jag vill få sponsorer och publik intresserade av den här sporten. Det är svårt att sätta ett konkret mål på det, typ att vinna en Grand Slam, det blir en annan typ av mål.

Engagemanget gör att han reser åtta månader om året. Några av dem i husbil (!) runt i USA.

Mats Wilander on Wheels heter konceptet han dragit i gång för att sprida tennisens budskap. Tennisklubbar, företag eller privatpersoner kan boka in sig och får enskilt eller i små grupper lektioner, tips och lite allmän fame and glory tillsammans med en sjufaldig Grand Slam- vinnare från Växjö, Småland, Sverige.

Just den här dagen är husbilen parkerad vid kusten i Georgia i USA. I en vecka ska Mats Wilander och hans kollega Cameron Lickle ge tennislektioner och snacka tennis med både ungdomar och pensionärer.

– Sedan ska jag till Florida och spela Champions Tour mot bland annat Andy Roddick och efter det ska jag till Acapulco i Mexiko för att jobba fyra dagar för Eurosport.

Han skrattar:

– Egentligen speglar de veckorna ganska bra mitt så kallade pensionärsliv. Jag jobbar rätt hårt, faktiskt. En tredjedel Wilander on Wheels, en tredjedel spela turneringar som den i Florida eller Kings of Tennis i Stockholm, en tredjedel tv- jobb för Eurosport och även för franska sporttidningen L’Equipe.

Matcherna i Champions Tour och, som i år i Sverige, Kings of Tennis gillar han inte bara för att det ökar intresset för tennis. På det personliga planet ger det honom en smak av tävlingsnerven igen.

– Och så får jag träffa många gamla vänner. Det är alltid roligt.

Det är inga dåliga namn som spelar de här veteranturneringarna: Wilander, Stefan Edberg, Henri Leconte, Marcelo Rios, Carlos Mota, Thomas Enquist, Mikael Pernfors, John McEnroe, Goran Ivanisevic, Tim Henman …

Över huvud taget hänger sig extremt många tennisspelare kvar i tenniscirkusen på olika sätt efter karriären. Som tränare, arrangörer, veteranspelare, expertkommentatorer, materialutvecklare eller agenter.

Som Mats Wilander ungefär, och det är naturligtvis inte så konstigt. Det är det liv de känner till och kan utan och innan. Men också för att de av ekonomiska skäl måste.

Under sin karriär drog Mats Wilander in åtta miljoner dollar i prispengar, plus givetvis en massa dollar i olika reklam- kontrakt.

– Jag har tjänat bra med pengar, men jag har inte så att jag kan sluta jobba, om jag nu skulle vilja det. Tvärtom ser jag det som att jag är lyckligt lottad som fortfarande behöver åka ut och jobba.

Pengar har aldrig intresserat honom

– Jag kan nog ärligt säga att jag är helt ointresserad. Det låter kanske konstigt, men så är det faktiskt. Men det beror förmodligen på min situation. Först hade jag inga pengar alls och då var jag ointresserad för att jag inte hade några. Sedan började jag tjäna mycket redan när jag var 17 år, så sedan dess har jag inte behövt oroa mig och kanske därför inte heller behövt bli intresserad.

Att själv sitta vid datorn och köpa och sälja aktier eller fundera över olika investeringsalternativ är otänkbart för honom.

– Andra människor, med kunskaper, får sköta sådant åt mig. Jag har en kompis som hjälper oss med alla försäkringar och sådant. Ja, inte sjukvårdsförsäkringarna förresten, dem sköter vi faktiskt själva. Det är minst lika viktigt i USA, där jag bor nu, som i Sverige med bra försäkringar. Med fyra barn vill man skapa den formen av trygghet för både sig och sin familj.

– Även när det gäller arbetet, som Wilander on Wheels, är det viktigt med bra försäkringar. Så mycket har jag förstått. Man vet ju inte vad som kan hända och då gäller det att inte riskera att man drabbas för hårt.

För toppspelare som Mats Wilander, som på sin tid både spelade och vann Grand Slam-turneringar, var och är pengarna i tennisvärlden stora. Det ekonomiska fokuset i tennisbranschen ligger i just Grand Slam-turneringarna Wimbledon, US Open, French Open och Australian Open.

Bara att kvalificera sig till en sådan, även om du åker ut i första omgången, kan för många sämre spelare dra in mer pengar än månader av annat spel. Den som bara klev in på banan i US Opens första omgång 2013 var garanterad 32 000 dollar, för att ta ett exempel.

Vinnaren fick 2,6 miljoner dollar. Samma för damer och herrar.
I dag tjänar Federer, Nadal, Williams och allt vad de heter svindlande summor, betydligt mer än på Wilanders tid. Det toppskiktet är som mindre företag i dag med många personer på lönelistan. För de andra proffsen som hankar sig fram på ATP-touren är villkoren av- sevärt tuffare, och ännu sämre på mind- re tourer. Många spelare flyger världen runt, åker ut i första omgången och får det knappt att gå runt eftersom kring- kostnader med resor, boenden, tränare, sjukgymnaster, revisorer och vad det kan vara dränerar budgeten.

Ändå måste de spela för att ha chansen att nå de penningstinna turneringarna.

Mats Wilander konstaterar:

– Det finns väldigt liten trygghet för tennisproffs.

Association of Tennis Professionals, ATP, jobbar aktivt med en pensionsplan. ”En socialistisk plan” har den kallats. Enkelt förklarat betalas pengar in till en pensionsfond som sedan alla spelare som spelar ett visst antal turnering-
ar under ett visst antal år får del av.

Problemet har ibland varit att spelare som ligger på gränsen till att kvalificera sig för pensionspengarna ställt upp skadade i turneringar bara för att komma upp i rätt antal tävlingar det året.

För Mats Wilander, med storhetstid på 80-talet, har det dock mindre betydelse.

– Från den dag jag fyller femtio kommer jag att börja få ut motsvarande 8 000 svenska kronor. Jag klagar inte, men man tvingas ta hand om sig själv till slutet.

Så därför blir det fortsatt jobb framöver. Hjärtebarnet i hans arbetsliv nu är Wilander on Wheels.

– Det är en möjlighet för mig att jobba med bredden inom tennisen. När jag åker runt i husbilen i USA, eller när jag bilar i Sverige på sommaren, gör det nästan ont i mig att se alla tomma tennisbanor i små samhällen jag passerar, förklarar han.

Motionsvågen i samhället är generellt stor, men tennisen har på vissa platser inte hängt med i konkurrensen från gymkort och halvmaror.

– Det blir allt mindre spontantennis. Ja, det gäller väl spontanidrott över huvud taget. Jag såg samma tomma tennisbanor som i Sverige och i USA när jag åkte runt i Australien nyligen. Kan jag bidra till att ändra det är jag glad. Det är en så enkel sak att ringa upp en kompis och bestämma att spela. Det är roligt, du får balans, bollsinne, fysisk träning…

Sina första stora pengar tjänade Mats Wilander alltså redan som 17-åring. Då startade dessutom det som gjorde att lille Mats Wilander blev varumärket The Mats Wilander.

Vi går tillbaka dit.
1982. Sverige sörjer att Björn Borg lagt av. I turneringen Franska Öppna i Paris visar det sig att en lovande sjut- tonårig smålänning vinner match efter match. Han slår tjecken Ivan Lendl i en femsetare och spöar amerikanske Vitas Gerulaitis i kvartsfinalen.

Tennisfebern i Sverige stiger för varje omgång.

I semifinalen möter han argentina- ren José-Luis Clerc. Matchen går till femte och avgörande set. Wilander får matchboll. Clerc slår ut en forehand. Game, set, match.

Tror alla.

Men Clerc menar att hans boll var inne. Det diskuteras högt mellan Clerc och funktionärerna. Huvuddomaren Jaques Dorfmann bryter in och är bestämd. Bollen var ute. Matchen är slut. Wilander i final.

– Vänta, hörs då plötsligt Wilanders 17-åriga strax-efter-målbrottet-röst.

Tennisvärlden tror inte sina öron. Wilander ber att matchbollen ska spelas om. Som när han spelat med polarna i Växjö och inte kan komma överens. ”Man vill ju inte vinna om det var ett felaktigt domslut”, förklarar han senare. Domare Dorfmann ser paff ut och Clerc är om möjligt ännu mer förvånad.

Men bollen spelas om och Wilander vinner – igen.

Publiken fullkomligt älskar det.

Så föds en tennisikon som 30 år senare gör att juniorer och 70-åriga damer köar för att boka in sig med honom när han rullar in med husbilen i Georgia. Inte blev karriärstarten sämre av finalen på Roland Garros-stadion nästa dag, när Wilander mötte Björn Borgs gamle kompis Gullermo Vilas från Argentina. Wilander förlorade första set med 1–6 och alla tänkte att det var i alla fall otroligt bra gjort av sjuttonåringen att gå till final – men sedan malde Wilander på i den stil som de närmaste åren skulle bli hans signum. Hur Vilas än slog kom bollen tillbaka. Forehand – tillbaka. Backhand – tillbaka.

Stoppboll – tillbaka. Smash – tillbaka. Tre set senare hade Mats Wilander nött ner den kaxige storfavoriten Vilas och stod där med en pokal som bekräftade att han var den yngste Grand Slam-vinnaren genom tiderna.

Jonas Arnesen, mångårig tennisskribent på Svenska Dagbladet men numera frilans, följde Wilanders karriär. Han förklarar:

– Wilander är en av tennishistoriens främsta taktiker och mer manövrerade än slog ut sina motståndare. Att Wilander i riktigt unga år ofta tränade eller spelade match mot medelålders motionärer utvecklade hans förmåga att läsa spelet och den taktiska skickligheten. Även om han under hela karriären byggde spelet på säkerhet från bakplan blev Wilander med tiden mer offensiv.

Mats Wilander själv konstaterar att det var en helt annan tennis på den tiden.

– Den stora skillnaden mellan tennisen då och i dag är att racketar och senor har förändrats så mycket. Man kan slå mycket hårdare, med minst dubbelt så mycket spinn på bollen, berättar han.

I början av 1990-talet träffade jag Mats Wilander i USA. Det hade gått drygt tio år sedan segern i Paris. Han spelade fortfarande på ATP-touren men någonstans låg det i luften att karriären var i utförsbacken. Han visste inte då att han redan ett par år tidigare hade vunnit sin 33:e och sista ATP-titel på den brasilianska ön Itaparica genom att utklassa en Marcelo Filippini.

Han spelade på i flera år och hoppades – men utan det totala fokuset.
Men han var ändå Mats Wilander. The Great Mats Wilander.
I kulisserna till US Open i New York rörde sig den där dagen alla tennisstjärnor. Både aktiva och före detta. Som ung skribent och tennisintresserad var det nästan så att man ville plocka fram ett autografblock när stjärnorna passerade revy.

Men av alla stora stjärnor lyser vissa starkare.

Det är svårt att förklara varför. Björn Borg var en sådan.
Och Mats Wilander.
De har Det.

Man slogs där i New York av att denne ganska blyga och försiktiga kille liksom tog över hela rummet bara genom att kliva in i det. Alla blev på något sätt medvetna om att Mats Wilander kommit in i lokalen.

”Amazing star quality”, sa en amerikansk tennisjournalist till mig och nicka- de bort mot Wilander, som ställt sig i ett tomt hörn av ett stort rum och därmed plötsligt gjort det hörnet till centrum.

Mats Wilander har bott hela sitt vuxna liv i USA och är väldigt populär där. Han pratar engelska hemma med frun Sonya och barnen, och faktiskt, sedan länge, även med hundarna.

Efter många år i Connecticut, norr om New York, flyttade familjen till Hailey i Idaho, mitt i ingenstans, mycket för att sonen Erik har en hudsjukdom som gör att den kalla och torra luften där är bra för honom. Mats Wilander har genom åren ofta pratat om sonens sjukdom, EB, och jobbat för att samla in pengar till medicinsk forskning kring den.

En jättekåk i Sun Valley, som området heter, har sedan dess varit familjens bas. – Många blev förvånade när vi flyttade dit, men vi trivs väldigt bra där, säger han. Mellan åren 2002 och 2009 var Mats Wilander förbundskapten för det svenska Davis Cup-laget och såg det som en chans att utveckla svensk topptennis och samtidigt öka intresset för tennis.
I dag passar han på frågor om hur och varför svensk tennis mår som den mår.

– Jag är inte rätt person att svara på det, säger han bestämt.
– Numera är jag i Sverige kanske tre gånger per år. Jag ska till Swedish Open i Båstad i sommar igen. Och i samband med Kings of Tennis blir det ju Stockholm. På somrarna är vi alltid två veckor i vår sommarstuga utanför Tranås.

Och, jodå, det blir en hel del tennis där också.

– Då brukar jag och barnen spela på grusbanorna där. Det är riktigt härligt, säger han, både att spela med barnen och att se att banorna fylls.

Barnen har alla idrottat, mycket ishockey, och ett av dem spelar tennis på lite lägre collegenivå.

– Två av barnen, Emma och Karl, är vuxna och går på universitet, så dem ser vi ju mest på sommaren nu. De andra, Erik och Oskar, är hemma fortfarande. Både barnen och min fru kan vara med ganska ofta när jag reser, så både äktenskapet och föräldraskapet fungerar nog lika bra med det här livet, berättar han och skrattar:

– Det enda som skadas av det här ganska hektiska livet som så kallad tennispensionär är golfhandicapet, men det kan jag leva med.

 

TEXT: OLA LILJEDAHL